Från början

För min egen del känns det bra att skriva ned hur allt började; upptäckten, beskedet, den omtumlande initieringen i patientskapet, ja ni fattar. Och kanske kan det ge någon annan något, ett igenkännande eller ett “aha, kan det vara så också”. Så, let´s begin.

Förra hösten, i oktober ungefär, hände något rätt märkligt. Båda brösten svullnade up-p och jag blev väldigt trött. Det kändes som graviditetstecken, men då jag är singel så gick det ju inte ihop. Däremot var min hormonspiral på väg att “gå ut” så jag tänkte att det kanske var någon hormonskjuts pga det så jag tänkte att det nog var dax att byta den. Efter ett tag så slutade det vänstra bröstet att vara spänt och ömt, men det högra verkade inte vilja gå tillbaka i normalläge. Hmm…. Jag hade ju faktiskt en bh som klämde lite, kanske var den som var problemet. Jag slutade använda den och tyckte att det kändes mycket bättre. Det kändes så bra att jag lite obetänksamt började använda den igen, då den var väldigt fin ( och nu i efterhand hade det ju ingen relevans egentligen) och då kom ömheten och spändheten tillbaka ( eller ja, det började väl märkas igen då antar jag). Jag bytte än en gång bh men den här gången slutade inte ömheten. Jag tänkte att det nog är någon typ av stopp eller svullnad som går över bara det får läka ut. Jag hade dessutom fullt upp med jobb, plugg vid sidan av jobbet, två barn varannan vecka och en stundande jul, det fanns inte tid för att springa på vårdcentralen för något som en trång bh lyckats klämma till, som SKULLE gå över bara det fick läka ut.

Ådrorna på bröstet stod ut och nu hade ömheten övergått till smärta. Under julledigheten kände jag en knöl i bröstet. Jag konsulterade google, nej bröstcancer gör i regel inte ont, då är det troligare en cysta eller fibroadenom. Puh! Gick jag till vårdcentralen som normala, upplysta, moderna människor gör? Nej, jag kände instinktivt att det här är en cysta, det kan gå bort av sig själv. Jag tänkte “har inte tid nu, jag får gå om det börjar göra mer ont”.

I februari tittade jag på mej själv naken i spegeln och fick en chock, det högra bröstet hade blivit mycket större än det andra och en rodnad hade börjat uppträda på undersidan. I profil gick det att se att bröstet hade blivit ordentligt deformerat. Det låter så konstigt att säga det, men jag hade inte sett graden av förändringar när jag tittat ned på min kropp i samband med dusch och så. Jag blev lite rädd, tänk om cystorna sprack eller att det var var däri som skulle göra att jag fick blodförgiftning. DÅ ringde jag till vårdcentralen och fick en tid dagen efter.

Jag fick en sen tid och så klart blev jag inte inkallad förrän en halvtimme efter det klockslaget. Läkaren klämde och kände och såg inte alls glad ut Jag fick ta ett crp prov som inte visade någon infektion. “Du har en tumör som man behöver utreda vad det är, jag skickar en remiss till bröstenheten på USÖ, de kommer nog ringa dej redan i morgon”. Han såg väldigt förtvivlad ut. Och jag tänkte att han faktiskt inte kunde veta vad det var för han hade ju ingen röntgenutrustning, det var ju en stor cysta! Och med dem tankarna rusade jag till fritids för en försenad hämtning. Jag var helt övertygad om att det inte var någon fara, det kändes i hela kroppen.

Nåväl, efter en och en halv vecka fick jag en tid på Bröst- och endokrin enheten i Örebro. Läkaren klämde och kände och tittade, frågade om hur och när osv. Jag nämnde möjligheten “kunde det inte vara en cysta?” Läkarens svar klöv verkligheten… nej krossade hela verkligheten i tusen förvirrade bitar- “nej, det här är en cancer”. Så följde sedvanlig mammografi,  grovnålsbiopsi och lite väntan.

Så var det dags för besked. Och den här gången åkte jag inte dit själv utan hade med mej en väninna. Läkaren som undersökt mej första gången hade nämnt möjligheten att det kunde vara ett sarcom som utgår från stödjevävnad, för tumören såg så avgränsad ut, så det var inte säkert att det var invasiv bröstcancer. Men nej, det var duktal bröstcancer, tumör uppskattad till ca 9-10 cm stor ( enligt senare MR 7-8 cm stor) grad III, MIB 50% ( 50% av cellerna befann sig i delningsstadie).

Hem och berätta för barnen, vilket gick bättre än jag trodde trots många tårar och oro. Berätta, berätta, berätta… Hur mår jag, vad ska hända sedan… Ja, efter beskedet var det som att hoppa in i en snabbt snurrande karusell; min karusell skulle åka så här; först operation av sentinel node, sedan cytostatikabehandling, operation och strålning i 5 veckor.

Som tur var, hade det inte spridit sig till någon av lymfkörtlarna de tog ut. Det är ju en väldigt bra prognostisk faktor vad jag förstått, men oron att de små elaka cellerna åker ruschbana i kroppen via blodet, är väldigt svår att mota bort ibland.

 

Igår fick jag min sista cytostatika behandling med EC, något som visat sig via MR inte vara så effektivt som Taxoteren jag fick först. Nästa steg är mastektomi, mycket blandade känslor i det. JA! Ta bort de äckliga cancercellerna som hela tiden hotar att åka ruschbana i min kropp, men NEJ! jag vill inte bli deformerad, ful, få ett äckligt ärr. Ja jag vet att jag ska vara tacksam för att jag får leva och det är jag. Tro mej jag är det, men som singel och enbröstad, ja jag vet inte, men det låter ju inte som att det är något som gör att man hamnar högst upp på MILF-listan direkt 😉

KRAM och PUSS till alla bröstsystrar och anhöriga till bröstsystrar, tack för att ni läste!